Jag började med detta projekt på Twitter 2012, primärt som en studie i begränsad form. Den centrala frågan var huruvida en dramatisk och intrikat handling, i paritet med en roman, kunde berättas och fånga läsaren, trots Twitterformatets strikta 140-teckensregel (Numera 280 tecken).
Rymdfärjan 87E34-8 låg förankrad vid Quaoar. Den synades ingående med grafologi, ballistik och serologi. Vi betraktade skådespelet. Du sa ”De är alla syntetiska” Jag gav dig en kram, och min placebokyla blev din i en dysfunkionell motöverföring bortom vår likblekhet.
Tvinnar framtiden i lymfatiska zonulatrådar, jag ser tåg 152 i skenbar magnitud, dränkt i reflekterande stoft. Där min loboektomi blänker till som en mitokondrisk illustration. Du hade rätt den här gången. Sinnets kamp: Ubi omnes lacrimāmus.
Jag målade dina ögon. Dina krymplinghänder snuddade vid mina armar. Du sa ’tycker du om mig?’
Ligger med örat tätt mot tåggolvet, snappar upp alla ljud, även dom ingen annan kan höra. Jag börjar fantisera, om en värld utan gränser. En värld där tåg 152 tar mig dit jag önskar. Där det aldrig stannar på en given station utan bara fortsätter i rasande fart mot undergången.
För att läsa resten : Psykad140
Glöm inte att följa och kommentera.