Jag började med detta projekt på Twitter 2012, primärt som en studie i begränsad form. Den centrala frågan var huruvida en dramatisk och intrikat handling, i paritet med en roman, kunde berättas och fånga läsaren, trots Twitterformatets strikta 140-teckensregel (Numera 280 tecken).
Oxidationen av mannens ansikte gav oss ännu ett bevis i rätt riktning, men dock anekdotiskt. Vi kallade åter igen på tåg 152. Där dess legeringar exploderade i sfären, glödande skarvjärn sköt ut underifrån och 2000 volt ritade ett rött streck i jordskorpan.
Du litar på en utomjordisk gud, kosmos egen gyllene hypotalamus i guld och diamant. Hoppets sista utmark, virad i dispersion och abbetal. Du skakar den slött som en tärningsbägare, där din låghalta figur fryser i en gråzon i rosa.
Rymdfärjan 87E34-8 låg förankrad vid Quaoar. Den synades ingående med grafologi, ballistik och serologi. Vi betraktade skådespelet. Du sa ”De är alla syntetiska” Jag gav dig en kram, och min placebokyla blev din i en dysfunkionell motöverföring bortom vår likblekhet.
Tvinnar framtiden i lymfatiska zonulatrådar, jag ser tåg 152 i skenbar magnitud, dränkt i reflekterande stoft. Där min loboektomi blänker till som en mitokondrisk illustration. Du hade rätt den här gången. Sinnets kamp: Ubi omnes lacrimāmus.
För att läsa resten : Psykad140
Glöm inte att följa och kommentera.